Flamenco i Málaga, förklarat

Vad UNESCO erkände

År 2010 placerade UNESCO flamenco på sin representativa lista, ett register över världens immateriella kulturarv. I dess post anges tre strängar: den sjungna cante, den dansade baile och gitarrens toque, tillsammans med kastanjetter, handklappningar och fotstampningar, och det sägs att konsten framförs vid religiösa festivaler, ceremonier och privata firanden. Andalusien anges som kärnlandet, med Murcia och Extremadura som ytterligare rötter, och den gitano (romska) gemenskapen tillskrivs en väsentlig roll i dess utveckling. UNESCO tillägger att konsten förs vidare genom familjer, dynastier, sociala kretsar och flamencoklubbar, vilket är anledningen till att en peña i Málaga dyker upp senare i den här guiden. Det är en levande praktik och inte ett museiföremål: UNESCO kallar flamenco för en identitetsmarkör för många gemenskaper och grupper.

Var Málaga passar in

Flamenco är andalusiskt snarare än lokalt för en stad, och dess första skriftliga spår pekar mot Jerez de la Frontera i slutet av 1700-talet, enligt Wikipedia. Málagas bidrag är en familj av sånger kända som cantes de Málaga, som växte fram ur den lokala fandangon. Junta de Andalucías flamencoportal säger att malagueña kommer från Málagas gamla fandangos. Två sånger spelar roll för en besökare: malagueña, en sjungen form av staden, och verdiales, spelad av byband i bergen bakom den. Båda är värda att lyssna efter, även om programmet aldrig nämner dem. En tablao-föreställning i Málaga är först och främst en flamencoföreställning, och de lokala sångerna dyker upp när artisterna väljer dem.

Verdiales, ljudet från bergsbyarna

Verdiales kommer från byarna i Montes de Málaga, Almogía och Comares och är fortfarande en levande folklig tradition som existerar oberoende av professionell flamenco. Wikipedia beskriver dem som nära besläktade med fandangon och som en överlevare från den tidigaste fandango-traditionen i Málaga. De framförs av pandas, grupper som förenar sångare, dansare, violin, gitarrer, tamburin eller ramtrumma och små cymbaler. Det främsta firandet, Fiesta Mayor de Verdiales, äger rum kring den 28 december, på de oskyldiga barnens dag, och festen är erkänd som Bien de Interés Cultural. Grupperna är amatörer, och det är därför verdiales känns annorlunda än ett polerat scenprogram.

Malagueñan och dess skapare

Malagueñan växte fram ur Málagas gamla fandangos och blev en flamencostil under första halvan av 1800-talet, enligt Junta de Andalucía. Den sjungs i fri rytm, värderas för sin melodi och avslutas ofta med en livligare fandango. Wikipedia utnämner Antonio Chacón till den mest produktive skaparen av malagueñas och Enrique el Mellizo till den sångare som förde den mot fri rytm. Juan Breva, född i Vélez-Málaga 1844, är den sångare som starkast förknippas med staden; han spelade in tre av sina stilar i början av 1900-talet, och Lorca citeras för att ha kontrasterat hans jättelika gestalt med en hög, lätt röst. Du behöver inte känna igen en malagueña för att njuta av en; lägg märke till en lång, obesvärad melodilinje över gitarren.

Cafés cantantes, och en dansare på ett kafé i Málaga

Flamencon flyttade från familjesammankomster till betalda scener under 1800-talet. År 1881, noterar Wikipedia, öppnade Silverio Franconetti Sevillas första flamencosångarkafé, och Málaga hade sin egen krets: en lokal flamencoguide räknar till mer än femton cafés cantantes kring Plaza de la Constitución från mitten av 1800-talet. Litografin som visas här, signerad Henry Detouche med ordet Málaga, visar en dansare i svart sjal på en kaféscen, med sångare sittande bakom henne och publiken tätt intill. Det är en teckning snarare än ett fotografi, men närheten den visar är samma närhet som en liten tablao säljer idag. I den meningen är en tablao en ättling till kaféscenen.

Málaga minns sina sångare

Den gamla stadskärnan bär påminnelser om denna historia. På fasaden till en restaurang som heter El Chinitas, på Calle Moreno Monroe, hedras de människor som gjorde Málaga till en sjungande stad genom en kakelplatta som sattes upp våren 2002. Bland namnen finns Juan Breva, La Trini, El Canario och El Piyayo. Plattan är en snabb lektion i hur många sångare staden räknar som sina egna. Att läsa namnen är ett enkelt sätt att börja lyssna efter Málaga-klangen innan föreställningen börjar. En sådan platta är gratis att läsa och kräver ingen biljett. Datumet som är tryckt på kaklet är våren 2002, och porträttet högst upp är märkt El Chinitas.

Peñan och dess museum

En peña är en flamencoklubb, den typ av social gemenskap som UNESCO pekar ut som ett av sätten konsten förs vidare. Málagas mest kända är Peña Juan Breva, grundad 1958 till hyllning av sångaren och inrymd i en byggnad på Calle Ramón Franquelo i gamla stan. Andalusiska turistrådet listar dess Museum of Flamenco Art där, och byggnaden rymmer både klubben och museet. En tablao är en plats att se en föreställning på; en peña är där gemenskapen kring konsten håller den levande, bland sångare, gitarrister och lyssnare som möts utanför den kommersiella scenen.

En tablao, en peña, en restaurangföreställning

Enligt Wikipedias formulering är en tablao en lokal för flamencoframträdanden, och termen omfattar även dansgolvet. De format en besökare möter i Málaga skiljer sig främst i vad som omger framträdandet. En tablao som El Gallo Ronco säljer en biljetterad föreställning på omkring en timme. En restaurangföreställning bygger in framträdandet i en måltid, med mat som beställs under tiden. En peña är en klubb för medlemmar och entusiaster och är inte upplagd som en föreställning för tillfälliga besökare. Att veta vilket av de tre du har bokat förklarar det mesta av vad som händer under kvällen. El Gallo Ronco är det första formatet, så bedöm det som en biljetterad timme flamenco, inte som en måltid eller en medlemskväll.

Vad du ska lyssna efter under en timme

Börja med compás, palons rytmiska cykel, som gitarren och handklappningarna (palmas) bär. Följ sedan rösten, och sist fötterna. Soleá, en grundläggande palo som ofta spelas med bara en gitarr, har en tolvslagencykel och ett allvarligt stämningsläge. Siguiriya tillhör den djupa sången och räknar tolv slag, med betoning på ett, tre, fem, åtta och elva. Tangos går i fyra slag och är ofta livliga, och den stadiga pulsen gör dem till den enklaste ingången för en nybörjare att följa med foten. Artisterna väljer programmet, så inget av detta är garanterat. De är en lyssnarlåda, och de andra guiderna på den här sidan går in mer i detalj på Málagas sånger.

• Soleá: tolv slag, allvarligt stämningsläge
• Siguiriya: djup sång, betoning på slagen 1, 3, 5, 8 och 11
• Tangos: fyraslagspuls, ofta livliga
• Palmas: handklapporna som håller compás

Ett litet rums etikett

Flamenco har sin egen tradition av publikröster (Wikipedia kopplar ordet jaleo till verbet jalear, att uppmuntra): jaleos är de uppmuntrande tillropen, ofta arza eller olé, som markerar ett ögonblick som artisterna just har levererat. En nykomling gör säkrast i att följa rummet snarare än att leda det. Biljettens villkor lägger till en praktisk regel av eget slag: när föreställningen har börjat stängs dörrarna, och entré sker endast mellan akterna. Kom i tid, landa innan ljuset skiftar och spara samtalet till pauserna mellan numren så att sångarens röst bär över rummet. Samma logik gäller applåderna: slutet på ett nummer är det säkra ögonblicket.

Vem detta inte är för

Hoppa över detta om du bara vill veta de praktiska detaljerna kring en biljett; El Gallo Ronco-biljettguiden täcker det. Den ersätter inte heller att höra musiken. En besökare som vill ha en formell lektion i flamencoteknik behöver en kurs, och en som vill besöka ett museum har Museum of Flamenco Art, som har sina egna öppettider värda att kolla innan du går. Betrakta en tablao-föreställning som en upplevelse att känna innan den är ett ämne att studera, och låt bakgrunden ovan vila tyst i bakhuvudet medan sångaren arbetar. Om du bara minns en enda sak, låt det vara gitarrens puls: resten av kvällen hänger från den.

Läs nästa: Biljetter till El Gallo Ronco